Guds plan i mitt liv

När jag var liten spelade jag fotboll. Fotboll var det bästa i mitt liv och jag skulle bli proffs, jag brann helt enkelt för det. Mina bästa vänner var mina lagkompisar och fotbollsplanen var som mitt hem. Efter varje träning eller match fick jag något att ta hem med mej, nya upplevelser, känslor, en sjuk tå eller om inte något av dessa så tog jag konkret med mej en miljon av de där små svarta gummi bitarna som finns på planen,  vilket ledde till storstädning. 

När jag  blev äldre blev min hobby mer seriös,  jag tränade hårt och fortfarande var det det bästa i mitt liv. Plötsligt mitt i de bästa åren fick jag en ganska allvarlig skada, ålderdomen hämtar skador eller hur man nu brukar säga, men det var ganska stort för mig. Det här hände just vid min skriba tid så jag hade blivit introducerad om vad tro går ut på och vem Jesus är. Så när ja låg på sjukhuset och hade tråkigt fick jag tanken att testa på att be. Be om att jag igen skulle kunna spela. Men nej. Efter många om och men behövde jag sluta, jag blev tvungen att sluta med det jag älskade. En tid hängde jag med som åskådare men det gjorde bara mitt liv tyngre, att sitta i rullstol och se på när mina bästa vänner spelar. Det var inte det lättaste för mig. Jag kände mig vemodig och nästan lite arg också men jag visste inte vem jag kunde vara arg på så då började frågor som ‘’varför just jag’’ snurra runt  i huvudet. De kändes som om allt bara föll ihop, jag träffade mina fotbolls vänner sällan och gick miste om allt som hände på den fronten. Jag var ganska olycklig.

Men lycka i olyckan var att en vän från församlingen fick mig att komma tillbaka till hjälpis-utbildningen och där via komma tillbaka till Lekholmen. Att få vara med  om en gemenskap som liknade den gamla gemenskapen med fotbollslaget och själva sporten, de kändes bra. Nu ett antal år senare börjar jag förstå att fastän mina böner om att kunna spela igen inte kändes som hörda då, öppnades flera dörrar till mig. Idag när jag kollar runt om mig inser jag att de viktigaste människorna i mitt liv har kommit via församlingen och kyrkan de viktigaste relationerna och den trygghet jag känner idag. Lekholmen  känns som mitt hem och alla människor här är som syskon och bröder! One big happy family! Jag får en bit med mig av alla jag träffar här och allt jag gör här, inte något konkret att ta med mig hem. Men något jag kan behålla i mitt hjärta för evigt. Allt och alla lämnar avtryck. Oberoende om det är positivt eller negativt. Och nu flera år senare kan jag se tillbaka på de tuffaste tiderna och konstatera att meningen med mitt liv inte var att bli fotbollsproffs (men det finns en Messi ännu inom mig) utan just nu känns det som att jag skall hänga här på Lekholmen i sommar,  ta vara på nuet, fokusera på mina närmaste och säga ja till Gud och vad han har att komma med varje dag. Ingen vet vad morgondagen bär med sig. 

Gud är God! 

Lekiis-69.jpg

Alina, Holmungdomsledare

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: