Veckan som förändrade mitt liv

Solen sken, havet låg stilla och att hela ledarteamet satt glada uppe på däcket, då jag steg ombord på lekisfärjan för första gången. Jag var 16 år gammal och hade just gått ut nian, redo för en spännande vecka på den mytiska ön jag hade hört så många rykten om.

Under nian hade jag brottats mycket med Gud, och tagit steg i tro både framåt och bakåt. Jag hade blivit övertygad om att Gud fanns, men jag var inte alls säker på att jag ville leva för Honom. Det lät tråkigt och mina vänner skulle tycka att det är löjligt.

Bara några dagar innan hade jag hängt med några av lägrets konfirmander och gjort en hel del hyss och dumheter i deras sällskap. Nu skulle jag bli en av deras förebilder i tro. Det rimmade inte riktigt i mitt huvud, men jag skulle i varje fall försöka göra mitt bästa som hjälpis.

Den första dagen på holmen med ledarteamet var bra. Faktiskt så bra, att jag redan den andra morgonen hade fattat ett beslut innan konfirmanderna ens hade hunnit anlända. Jag skulle testa på att ge hela mitt liv i Guds händer för en veckas tid, bara för att se vad som skulle hända. Provköra hela grejen lite, utan att behöva fatta några permanenta beslut. Jag kunde inte ha råd med att bry mig om mina vänners åsikter, även om det såklart skulle se lite konstigt ut i deras ögon. Jag längtade efter att få veta mera om vem Gud var.

Det var mitt livs bästa beslut. Jag kände plötsligt massor av frid inom mig, som en börda skulle ha lyfts från mina axlar. Vi började be i vårt rum på kvällarna, och Guds närvaro och kärlek sköljde över mig och mina rumskompisar varje kväll. Jag såg också Gud göra små under på lägret. De tuffaste killarna bröt ner under andakterna och grät. Smärtan försvann ur en stukad vrist då vi bad. En kille från mitt rum såg ett kors på himmelen, då han bad om ett tecken. Och en annan lade märkte till hur himmelen var öppen i formen av en duva ovanför Lekholmen.

Det blev en revolutionerande vecka i mitt liv. Så revolutionerade, att jag egentligen aldrig slutade mitt provkörande av tron. Det var en växel jag ville köra mitt liv med i fortsättningen också.

Det är därför jag väljer att ännu också komma ut till holmen, nu 6 år senare, för att jobba för något som känns meningsfullt och rätt i mitt hjärta. Jag vill vara med och värna om Lekholmen så att den förblir en liten bit himmel på jorden också för kommande generationer av tonåringar. Min önskan är att de kan få uppleva samma saker som jag, då jag var på Lekholmen för allra första gången.

 

Amos Airola, holmungdomsledare

edf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: